Drömmen som vägledare

Vi har haft Drömseminarium med Agneta Oreheim på Näckrosen. En liten grupp nöjda deltagare åkte hem med nya insikter, och jag fick en privat pratstund med Agneta som lämnade mig med en gåva jag är djupt tacksam för. -Hur gör du om en dröm har en stark bild men inte säger dig något, frågar jag Agneta när vi sitter ute i solen och samtalar efter att seminariet är avslutat. - Då litar jag mer på drömmen än på mig själv, säger hon. Jag litar mer på drömmens visdom än det som lilla Agneta uppfattar. Där väcks mitt intresse på ett djupare plan. Jag har just berättat en dröm för henne. Den innehåller en stark bild, men får ingen genklang i mig. Jag förstår inte hur den handlar om mig. Jag vet att mina drömmar handlar om mig, men jag kan inte känna hur den här gör det. Om det inte varit för att Agneta fanns här att tala med så hade jag nog bara glömt den och tänkt att den inte var så viktig. Och så är det en obehagligt bild, på något sätt skrämmer det mig att den handlar om mig. Trots att jag vet att mina drömmar handlar om mig värjer jag mig för det. Agneta tittar på mig på ett sätt så att jag inte kan komma ifrån det faktum att det hon just sagt är sant. Om jag har den bilden i min dröm så säger den något om mig, och vill mig något. Jag inser att jag måste gå vidare. -Det kan vara något gammalt som behöver helas, det kan vara en liten aspekt, en del av dig, fortsätter Agneta. Det öppnar något i mig, något som vill förstå. Det har blivit mindre skrämmande. Jag inser att jag reagerat på drömmen på samma sätt som jag för länge sen kunde reagera på kritik. Om någon kritiserade något jag gjort tog jag det som ett underkännande av hela mig. Jag inser att jag reagerat på samma sätt inför bilden i drömmen. Som att den säger något om hela mig, och något som jag inte vill höra, inte vill se. Agneta hjälper mig att se att det kanske handlar om någon aspekt av mig, om en liten del. Och det hjälper mig att lyssna till budskapet och ta det till mig. Jag inser att jag blockerat mig istället för att lyssna när jag inte genast kunde få tag i vare sig känslan i drömmen, eller förståelse för vad den vill säga. Så hjälper hon mig att se på drömmen och något som blir begripligt för mig börjar träda fram. Men framför allt har hon lagt till en viktig aspekt i mitt sätt att se på drömmarna: att tänka att det kan handla om en liten del av mig, inte hela mig, påmint mig om att drömmen alltid vill hjälpa mig och på något sätt gjort det mer verkligt att drömmen kommer från den visa delen i mig, den som vet mer än min tanke, mer än mitt medvetna medvetande. Det visste jag ju egentligen förut, men hade ändå inte riktigt tagit konsekvensen av min vetskap. Och så backade hon inte inför min ovilja att se utan hävdade brutalt att min dröm handlar om något hos mig. Jag är tacksam att hon ville vara den där spegeln som hjälpte mig att se. Och det som jag värjde mig för var egentligen inte så farligt. Jag har sen länge varit intresserad av drömmar och velat förstå vad de vill säga mig. Men samtalet med Agneta tog detta ett steg längre. ”Då litar jag mer på drömmen än på mig själv. ” När hon säger det så slår det an en djup dimension i mig. Det är ju ett förhållningssätt som jag använder mig av i många sammanhang i mitt liv. Men jag inser nu att jag inte riktigt haft det med i mitt sätt att kommunicera med mina drömmar. Samtalet med Agneta öppnar dörren till en ny dimension i förhållande till drömmarna, öppnar dörren till att på ett nytt sätt börja samarbeta med drömmarna. Det jag förstod efter samtalet med Agneta är att inte bara lyssna till de drömmar som omedelbart säger mig något, som har en stark laddning eller ett känsloläge som jag kan relatera till. Det är minst lika viktigt att lyssna till det som till en början inte förefaller särskilt intressant, det som bara är ett fragment, en bild. Nu har jag bjudit in drömmarna bland mina vägledare, hjälpare, samarbetspartners. Jag har gjort tydligt för mig själv att jag vill lyssna till det som jag från början inte förstår, utifrån insikten att det finns ett klokt råd, en synpunkt värd att beakta i drömmen. Ytterligare en resurs som kan hjälpa mig att leva i en större aspekt av mig själv, att komma i kontakt med en större dimension av mig själv och som hjälper mig att utveckla min fulla potential, att till fullo använda mina resurser. Jag har fått en ny pusselbit till min drömförståelse. Och det känns viktigt för jag inser att mina drömmar har ändrat karaktär de senaste åren. Några dagar senare börjar jag se på ett fragment ur nattens drömmar, den enda bild jag lyckas få upp till medvetandets yta. Jag märker hur min uppfattning liksom förändras bara av att jag fortsätter se på bilden, lyssna till den, påminnande mig själv om det som Agneta säger; Kom ihåg att dina drömmar alltid vill hjälpa dig, att drömmen alltid är din vän. Så låter jag den bara vara där som en vän som jag vill lyssna till, och som också bara kan få finnas där tyst vid min sida. Så som en vän kan finnas där. Jag ligger på bryggan i solen, efter ett underbart morgonbad och låter solen torka och värma min kropp. Drömmen finns där tillsammans med mig och jag känner hur en tillit sprider sig i kroppen, ett förtroende, en vilja att överlämna mig. Och bilden träder fram av att jag som ett litet barn räcker min hand till den vuxne vid min sida. Beredd att bara följa med, i förtroende och tillit, dit den vuxne för mig. Ett barn och en vuxen, hand i hand. Jag ser dem bakifån. På väg någonstans. Det är jag och min drömvisdom. Jag tackar för bilden. Den ska jag bära med mig och använda som filter i min kommunikation med mina drömmar. Och jag tackar Agneta.