Vad ska bloggen heta, säger Jon som hjälper mig att lägga upp den. Oj ska den heta något, säger jag. ”Från min glänta” hör jag inom mig. Från min glänta prövar jag att säga, lite tveksamt. Ska den heta så , säger Jon. Ja, så får det bli säger jag.
Något nytt håller på att växa fram. Jag kände det tydligt samtidigt som ett gammalt tak, i stort behov av reparation, revs ner. Svårtillgängligt under det taket fanns det ett loft som vi aldrig använt till något. Det var bara katterna som lätt kunde ta sig upp där och hitta sovplatser i gammalt hö. Där uppe fanns det kvar saker från förr-förra ägarens liv och arbete som kusk på Gyllebo slott i början av 1900-talet; gamla seldon till hästarna och höga kuskstövlar med träbottnar. Det är en speciell känsla att hitta saker som länge varit bortglömda. Som att vidröras av en svunnen tid. Jag lät det förgångna röra vid mig och kände att jag i min hand höll något som jag kunde fatta ett beslut om. Jag höll något osynligt i min hand. Det mesta av de gamla trasiga och mycket dammiga sakerna la jag i högen för att slängas, de finaste stövlarna och en del av ett seldon fick bli kvar. Jag tackade det som skulle slängas för att det tjänat människorna som levt här och kände på ett magiskt vis att denna handlig att slänga det gamla öppnade upp ett nytt utrymme, öppnade för nya möjlighet er. Jag kände det påtagligt i luften att något viktigt höll på att ske. Och det väckte min medvetenhet om att det egentligen hade startat långt tidigare.
Det ledde mig tillbaka i tankarna till hösten för fyra år sen. Då, när Bengt nyss hade dött och jag hade blivit ensam med verksamheten. Plötsligt ansvarig för fastighetsskötseln som jag aldrig tidigare behövt kunna något om. Jag såg att det var så mycket som behövde göras, så mycket som blivit försummat. Jag kände en stark längtan att skapa en välskött plats av min gård, som i sig, genom sitt läge, är en oas. En djup längtan att låta stället få blomstra och träda fram i all sin skönhet. Jag såg för mig att allt skulle få bli omskött, underhållet och förskönat. Jag såg för mig hur stället utstrålade en atmosfär av att vara omhändertaget och välskött. Jag ville ta väl hand om denna vackra plats på jorden. Jag ville skapa en plats dit människor skulle kunna komma för att möta sin egen inre skönhet.
Jag bad om hjälp att göra detta möjligt, ekonomiskt och praktiskt. Inom mig växte sig Visionen allt klarare.
När det gamla taket var rivet så öppnades inte bara ett hål i byggnaden utan också en möjlighet till något nytt. Och jag såg att mycket redan hade skett, att det jag bett om för fyra år sedan höll på att hända. Det fyllde mig med en djup känsla av tillit. Och en djup känsla av mening; att mitt liv är välordnat, trots allt som återstår att göra; och att jag är på rätt väg. Min tillit sjönk djupare in i mig, min tillit tog ännu ett steg närmare den orubbliga Tilliten.
Så fylls mina dagar av denna underbara blandning av praktiskt arbete i det yttre och av lyssnande och visionskapande i det inre; Att lyssna till själens längtan och till det högre jagets intentioner och låta det bli till en Vision. Och någonstans där när det gamla taket revs upplevde jag så starkt att Visionen höll på att bli till yttre verklighet.
Och jag är djupt tacksam över min plats i tillvaron och över den plats jag fått att förvalta.
